Ordet hemslöjd är känt i svenska språket sedan 1807, men det betyder inte att företeelsen uppstod detta år. Att själv slöjda de saker man behövde använda sig av i det dagliga arbetet var den helt dominerande formen av produktion av föremål från stenåldern och fram till 1700-talets slut. Att termen hemslöjd uppstod vid 1800-talets början har snarare att göra med att den började uppfattas som någonting särpräglat. I takt med att urbaniseringen tilltog och allt mer hantverk bedrevs genom manufaktur, där flera hantverkare delade på lokaler och ibland även delade upp arbetsuppgifter mellan sig, minskade hemslöjden något i betydelse. Det var även under denna tid som man i Sverige, inspirerade av den tyska romantikens tankar om folksjälen, började intressera sig för det typiskt svenska, i vilken en hel del hantverk ingick.
Lokala traditioner
På vissa håll i Sverige utvecklades under 1800-talet den här husbehovsslöjden till saluslöjd. Olika bygder specialiserade på olika saker. I Sjuhäradsbygden i Västergötland tillverkades textilier och trådslöjd som såldes av s.k. knallar i hela Sverige. Linslöjden från Ångermanland och Hälsingland var känd i hela landet, och i Dalarna fanns flera olika slöjdtraditioner: laggkärl i Venjan, spånkorgar och hårarbeten i Våmhus, och urverk i Mora. Från Malung kom skinnarna som sydde pälsar, en tradition som ännu lever kvar i företaget Jofama, som tillverkar kläder i skinn.
Hemslöjden idag
Trots manufakturtillverkningens och senare industrialismens genombrott i Sverige dröjde det innan slöjdandet försvann från många människors vardag. Framför allt gäller detta stickningen: ännu på 1970-talet gavs många böcker med stickbeskrivningar ut. Nuförtiden, när det mesta tillverkas i Kina och säljs billigt i affärer, återupptäcker många glädjen i att använda något som de tillverkat själva. Politiker som Johan Lönnroth och Fredrick Federley stickar på möten, sy- och stickjuntor organiseras på kaféer runt om i Sverige och på internet utbyter entusiasterna beskrivningar och tips med varandra.